Text the other danish guy · Foto Kimmo Korhonen

Våren 2026 kommer ett meddelande via kontaktformuläret på en finsk webbutik för underkläder. Det börjar med orden ”Det här är bara feedback.” Avsändaren berättar att hans fru köpte hans första kalsonger av märket i present 2019 och att han började springa i dem. Sedan kommer han till saken: ”I går passerade jag 16 000 km löpning i era kalsonger. (Jag för statistik över allt möjligt.)” Meddelandet är undertecknat med en enda bokstav mellan två streck: -m-.

Mika Koskinen är en 58-årig biokemist från Åbo. Som löpare tillhör han klubben Finnish Marathon Runners, som varje år arrangerar höstmaratonet i S:t Karins (Kaarinan Syysmaraton) strax utanför Åbo.

”Jag såg mig alltid som en ganska dålig löpare. Det kändes aldrig riktigt skönt att springa, och tio kilometer kändes som en väldigt lång sträcka att springa, eller jogga.”

Om skolgymnastiken på 1970- och 80-talen har han dragit sin egen slutsats. ”Jag har en känsla av att jag kanske hade potential som ung, men idrottsundervisningen på den tiden var inte uppmuntrande och utvecklande till sin anda, den var bedömande.”

Kalkylarket ligger i Excel. Löprundorna sparas också i Strava och i Suuntos app, men Excel är det han sköter själv. Första raden är från 2016. Det året blev det 61,5 kilometer. Bokföringen började med att han ville veta hur många kilometer det faktiskt blev. Statistiken från första året visade enligt honom ”att joggandet var mer en föreställning än faktisk joggning”. Det blev ungefär tre rundor i månaden, och bara när vädret var fint. Året därpå blev det 186 kilometer. På våren sprang han som bäst varje vecka, mot vintern ebbade det ut igen.

2018 blev det 850 kilometer, och året var med Mikas ord ”en sorts vattendelare”. I början av året låg det snö och han åkte flitigt skidor. I augusti började han springa med Vauhtisammakot, en löpargrupp i Åbo – namnet betyder ungefär Fartgrodorna – och under Mikko Liukkas ledning gick utvecklingen snabbt. Tidigare hade milen gått ”med nöd och näppe” under timmen. Samma höst sprang han på 47 minuter i ett lopp på Runsala, och senare i S:t Karins föll den dåvarande drömgränsen, 45 minuter.

Siktet inställt på under tre timmar

2019 passerade han för första gången tusen kilometer på ett år, det blev 1 707,5. Samma år sprang Mika sitt första maraton, Paavo Nurmi Marathon i Åbo, på 3:43. Det kändes enligt honom ”fruktansvärt tungt”. ”Jag skulle ju aldrig bli någon maratonlöpare, men året därpå sprang jag redan två maraton.”

”Jag skulle ju aldrig bli någon maratonlöpare, men året därpå sprang jag redan två maraton.”

Mika Koskinen

Sedan dess har årsbästat på maraton legat under tre och en halv timme: 3:24 på höstmaratonet i S:t Karins 2020, 3:19 året därpå, 3:12 i S:t Karins igen 2022 och 3:07 år 2024. I fjol sprang han Helsinki City Marathon på 3:23:08.

Efter personbästat har målet varit att komma under tre timmar. I fjol var han nära på EMA-maratonet i Jyväskylä: halvvägstiden var 1:29, ”men formen höll inte hela vägen och jag gick in i väggen på sista fjärdedelen”. Sluttiden blev 3:11:50. I år har han satsat på halvmaraton och förbättrat sitt personbästa tre gånger. Grundnivån ligger nu klart under 1:30, och som snabbast har snittfarten på halvmaran varit 4:05 per kilometer. Bästa tiden på milen på landsväg kom i höstas, ”ett hårstrå under 40 minuter”.

Vardagarna går i samma ordning dag efter dag. Efter jobbet hämtar Mika sin fru med bilen på hennes arbetsplats, som ligger längs vägen, och de handlar. Hemma blir det tvätt och matlagning, med hans ord ”som en samövning där var och en har sitt eget ansvarsområde”. Sedan ett snabbt byte till löparkläderna och dagens pass. ”Jag äter först efter träningen.”

Helst skulle han springa på förmiddagen, men jobbet skjuter vardagsrundorna till kvällen. Intervallerna kör han på en rak vägsträcka ungefär två kilometer hemifrån, så vägen dit och tillbaka sköter uppvärmning och nedjogg. Backintervaller och terränglöpning finns i skogen i närheten, i vintermörkret letar han upp backarna längs vägarna. Vardagsrundorna är fem till tio kilometer, på fredagar ibland 8–14 kilometer i tävlingsfart och på lördagar ett långpass på 12–32 kilometer. Söndagen är för återhämtning. ”Programmet följer jag inte slaviskt”, eftersom det ibland blir sena möten och kvällsåtaganden. ”Jag försöker lyssna på kroppen med ett känsligt öra och tar paus om det börjar kännas som att benen behöver återhämta sig.”

I kalkylarket finns också en andra flik som heter Ohjelma, Program. Där ligger ett träningsprogram på 22 veckor, där veckorna räknas ner mot tävlingen och varje dag har en bokstav. Pa betyder ett lugnt återhämtningspass i sex minuter per kilometer. Pe är grundkondition, fem eller fem och en halv minut per kilometer. M är backe, T tempo, IV intervaller och K ett pass i tävlingsfart, 4:15 per kilometer. Intervallerna börjar med fyra drag på 800 meter och ökar till åtta. Sista veckan är dragen 400 meter långa, och de är fyra.

Tävlingsfart 4:15 per kilometer betyder 2:59 på maraton. Nästa år ska Mika försöka komma under tre timmar, ”men utan att ta det på blodigt allvar, för nu handlar det om att balansera mellan åldrandet och prestationsförmågan”.

2023 finns det ett hål i kalkylarket. Det blev 1 494,8 kilometer, ungefär tusen färre än året innan, och inget maraton alls. Små överbelastningsbesvär hade han haft förut. 2021 fick han ”kämpa lite” med ett knä och lade till rörlighets- och stabilitetsövningar i sitt dagliga program. Sommaren 2023 fick han kraftigt ont i ryggen under en löprunda. Smärtan släppte i vila, men även en kort runda förde tillbaka den, och snart var den konstant. Företagshälsovården konstaterade två diskbuktningar. Rehabiliteringen tog över ett halvår av riktad träning. ”Konditionen hade förstås rasat, men den kom tillbaka till slut, när jag hade tålamod att öka lite i taget.”

Året därpå kom kalkylarkets största siffra, 3 257 kilometer, och personbästat på maraton.

Presenten som blev kvar

Om kalsongkolumnen berättar Mika i ett mejl han skickade i juli. I Excel har han lagt till den kumulativa kalsonganvändningen bredvid löpningen ”helt enkelt som en summacell”, som man kan vänta sig av en biokemist. När Mika en regnig fredag kommer till Kuppis idrottspark i Åbo för att fotograferas till den här artikeln, förtydligar han att statistiken bara gäller sprungna kilometer. ”Där ingår ingen vardagsanvändning, och inte heller skidåkning och cykling, fast det alltid är ett och samma underklädesval.” Vilka par som hamnat i statistiken har han inte noterat. Han har tagit det som råkat hamna i handen, utom på tävling. På tävling har han alltid den korta modellen, eftersom det är den enda som sitter bra under tävlingsshortsen. Antalet tvättar har han inte fört statistik över, och det ber han om ursäkt för.

En del av paren har han beställt själv, en del har han fått av sin fru. Det första paret, som hon köpte i present 2019, används fortfarande, med hans ord ”hela (och tvättade)”. Idén fick hans fru enligt Mika från tv, där företagets reklamkampanj gick den hösten. Presentkalsongerna var ”mycket omtyckta, och inga andra kalsonger har sedan dess godkänts för löpning – eller för något annat heller”. Problem har Mika haft en enda gång. Det var 2020, i ett extremt varmt terränglopp på 38 kilometer, ”där löparen själv var helt slut och löptekniken totalt upplöst. Skadan var lite lindrigt skav.”

Den viktigaste frågan är om mannen håller

Tommi Lähde, vd för the other danish guy – ett finskt märke, trots namnet – blev imponerad av Mikas historia. Många andra kunder har också mejlat och berättat att de använt företagets produkter i åratal, eftersom ”de här blir aldrig slitna”. Mika var den förste som berättade att han fört statistik. Lähde mejlade Mika och frågade om historien fick berättas för en större publik. Mika svarade inom en halvtimme: ”För min del går det bra.” Några fotografier som bevisar att kilometerna verkligen sprungits i de här kalsongerna har han inte. ”Fast jag får väl helt enkelt avge en försäkran på heder och samvete att jag verkligen haft TODG-kalsonger på mig när jag sprungit.”

Han undertecknar sina mejl med mätarställningen: ”Hälsningar, Mika (16 101 km)”. I slutet av april sprang han nattloppet längs Aura å i Åbo, ett lopp som finns med i kalkylarket varje år. Hans tid var 42:03 år 2019 och 41:16 år 2021. Årets 41:08 är det bästa i serien. I slutet av juli, sista veckan på sommarsemestern, stod mätaren på ”16969 km i dag efter morgonrundan”. Kilometerna tickar på i rask takt. Säsongen avslutas med höstmaratonet i S:t Karins, men där har Mika ingen nummerlapp på bröstet utan en funktionärsväst. ”Trafikdirigering och sånt.”

Höstmaratonet i S:t Karins har Mika beskrivit som ett evenemang som ”inte direkt är lika stort som Barcelona maraton”. Klubbens ordförande Janne Klasila rättar honom: ”Lyckligtvis är vi inte lika stora som Barcelona, utan större. Vi har ett varmt hjärta och gör ett evenemang i vår egen stil, med löparen och löpargemenskapen i centrum, inte pengar och kommersialism.”

Mätt i antal deltagare är höstmaratonet stort för finska förhållanden: i år var det cirka 1 200 löpare, året innan 718. På våren arrangerar klubben också Kaarina Rata Ultra, i dagligt tal KARU, där de finska mästerskapen på 100 kilometer avgjordes 2025.

Löpningen har blivit en livsstil för Mika, och den håller honom i form för vardagen. ”Löpningen har visat att avstånd saknar betydelse.” Åldrandets effekter har han svårt att bedöma, eftersom prestationsförmågan fortfarande ökar. ”Ju äldre man blir, desto mer måste man också tänka på olika slags rörlighetsträning, och man måste följa kroppens signaler med ett känsligt öra.”

”Lyckligtvis är vi inte lika stora som Barcelona, utan större.”

Janne Klasila, Finnish Marathon Runners

Om skolgymnastiken säger han en sak till. ”Det kan vara så att vi gick miste om en del löften på den tiden, men i dag är läget nog bättre på den punkten.”

Och håller kalsongerna?

Den 27 september började ett EU-direktiv gälla som förbjuder företag att i sin marknadsföring göra påståenden om hållbarhet och livslängd som de inte kan belägga. I augusti föreslog Tommi Lähde ett byte: Mikas första par skulle komma tillbaka till företaget och han skulle få nya i stället. Kalsongerna som använts i sju år skulle skickas till ett oberoende laboratorium för mätningar, för att ta reda på vad som gör dem så hållbara och se vad som har hänt med dem. Mika svarade. Bifogat i mejlet fanns kalkylarket och ett förtydligande: ”Datan bevisar ju verkligen inte att kalsongerna håller i 16k, utan att min bak och mina ljumskar har mått bra i de kalsongerna i 16k.”

I sitt första meddelande ville han berätta att han passerat 16 000 kilometer. Med det här ville han försäkra sig om att artikeln inte påstår mer än vad som går att bevisa.

Mejlet slutar med orden: ”Vart ska jag skicka de historiska kalsongerna nummer ett?” ■

Herrkollektionen →