Vissa mäter ett decennium i rynkor, befordringar eller hur många gånger de har flyttat. Jag börjar mäta det i underkläder.

Förra veckan pratade jag med grundaren av "the other danish guy" när företaget fyllde tio år. Han berättade om kunder som skriver in med en ton som om de ska bekänna mordbrand – bara för att avslöja att de fortfarande bär de första paren de köpte. För nästan tio år sedan. Inte undanstoppade för säkerhets skull. På sina kroppar. I daglig rotation.

Om det får dig att rysa, så ska det inte göra det. De har tvättats. Det här är inte äckligt. 

Det är ett bevis.

De där vintageparet ser fortfarande ut och känns som nya. Några av kunderna verkar också ha åldrats ganska väl. Beroende på din syn på kapitalism är det antingen en finansiell katastrof eller hela poängen.

Det här var aldrig ett företag byggt för att sälja så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, till så många som möjligt. Det byggdes för motsatsen – den typ av tänkande som får människor att behålla tio år gamla underkläder eftersom de fortfarande fungerar bättre än något annat. De kallar det band bortom transaktioner. Jag kallar dem en art på gränsen till utrotning.

Och ändå avser den här att överleva. De gör också flera andra saker annorlunda. I en modebransch som drivs av rökridåer är det lite som att gå in på en middagsbjudning där alla är på sin tredje make och du är fortfarande med din första – och huvuden vänder sig fortfarande.

Tio år är en lång tid för något att behålla sin form. Relationer blir slappa. Knän ger vika. Men tydligen inte dessa.