Att lämna ett avtryck

Inom forensisk vetenskap finns en princip som kallas Locards utbytesprincip, uppkallad efter en fransman som grundade världens första kriminaltekniska laboratorium i Lyon 1910. Locard påstod, med den självsäkerhet som bara en vetenskapsman från tidigt 1900-tal kunde uppbringa, att varje kontakt lämnar ett spår.

Du rör vid något; något av dig stannar på det, och något av det stannar på dig.

Den mikroskopiska resten av ett möte finns, enligt Locard, alltid där. Du behöver bara veta hur du ska leta efter den.

Jag tänker på detta mer än vad som förmodligen är hälsosamt. Dels för att det är en av de idéer som är vacker i det abstrakta och oroande i det konkreta. Dels för att jag en gång anklagades, av någon jag älskade, för att ha ett misstänksamt öga för detaljer, och jag har letat efter spår ända sedan dess.

Låt mig ge dig ett annat exempel.

På en kyrkogård i Monmouth, Wales, finns en gravsten huggen av en stenhuggare vid namn John Renie. Renies hela yrke var den medvetna tillämpningen av Locards princip – han högg bokstäver i sten för att försörja sig, i vetskapen om att de skulle överleva honom och alla han kände. När han kom till frågan om sin egen gravsten tog han fjorton år på sig att göra den. Resultatet är ett rutnät av 285 bokstäver arrangerade så att meningen "Here Lies John Renie" kan läsas på 45 740 olika sätt. Upp, ner, i sidled, diagonalt. Varje väg leder till samma mening. Vilket, när man sitter med det tillräckligt länge, är både ett pussel och ett stilla förödande filosofiskt uttalande.

Jag gillar John Renie. Han tillbringade fjorton år med att se till att spåret han lämnade efter sig skulle vara omöjligt att ignorera, och jag respekterar den tvångsmässiga envetenheten i det, även om jag misstänker att han kanske var en mardröm att leva med.

Nu, efter att ha gett dig Locard och Renie, vill jag prata om den andra typen av märke. Den sorten ingen skriver essäer om eftersom ingen tycker att den är värd en essä. Jag talar om den tunna röda fåran du hittar på huden strax ovanför höftbenet klockan tio på kvällen, när du äntligen tar av dig kläderna och upptäcker att din byxlinning under de senaste fjorton timmarna har komponerat sina invändningar på din kropp.

Det är ett obetydligt märke. Det är inte, i det stora hela, viktigt. Ingen dör av ett avtryck från en byxlinning. Locards princip åberopas inte i domstolarna för det. Och ändå finns det varje kväll, på miljontals kroppar, en liten daglig förnedring producerad av ett plagg som såldes med ett löfte om komfort, men som istället har arbetat emot din cirkulation sedan frukost.

Här är vad jag har kommit att tro om detta, och jag kommer att säga det rakt ut eftersom det skulle vara oärligt att försköna det:

massmarknaden för underkläder bryr sig inte ett dugg.

Antagandet, som länge har accepterats av alla inblandade, är att eftersom ingen kan se produkten, kommer ingen att bry sig om att klaga, och eftersom ingen bryr sig om att klaga, behöver ingen försöka. Detta är hur du hamnar i en plaggkategori där riktmärket för "acceptabelt" är en remsa syntetiskt tyg som kostar mindre än en kopp kaffe, passar nästan ingen, och går sönder inom tre månader på sätt som det artiga samhället har beslutat att inte diskutera vid middagsbordet.

Jag har diskuterat dem ändå, i tidigare kolumner, eftersom ett av de outtalade avtalen i vuxenlivet är att vi alla står ut med små, förebyggbara olyckor som ingen har beslutat är värda att åtgärda. Hotellkudden som är lite fel. Kökslådan som fastnar. Underkläderna som lämnar ett märke.

Man kan argumentera – och folk har gjort det, medan jag försökt att inte rulla med ögonen – att detta inte är värt att hetsa upp sig över. Sant. De flesta saker är inte det. Men det finns något intressant i hur mycket liten friktion vi tolererar utan att någonsin fråga om vi måste. De människor som inte tolererar det, de som tittar på en fastnad låda och bestämmer sig för att fixa den, eller som hittar en bättre kudde och aldrig går tillbaka, tenderar att vara, på sätt som är svåra att beskriva, mer tillfreds. Inte för att de har optimerat sina liv till någon glädjelös produktivitetskult. Utan för att de har slutat låtsas att det lilla inte räknas.

Vilket leder mig, som utlovat, till vändningen.

Här är något jag tycker är genuint märkligt, och jag tänker på det när jag egentligen borde tänka på andra saker.

Det mest imponerande ett klädesplagg kan göra – det verkliga hantverket, den del som kräver verklig ingenjörskonst och verklig eftertanke – är att inte lämna några spår.

Locard var en stor man och en oöverträffad vetenskapsman, men det finns ett smalt, specifikt undantag från hans princip, och det är detta: ett plagg som är verkligt välutformat trotsar honom. Du bär det i fjorton timmar, och när du tar av det finns ingenting. Ingen fåra. Ingen trycklinje. Inga bevis. Huden är exakt som den var klockan sju på morgonen.

Detta är, tror jag, en mer intressant typ av mästerskap än Renies. Renie ville bli ihågkommen och han fick sin önskan, i sten, i Wales, för en tid. Den motsatta ambitionen – att göra något så bra att det försvinner – är svårare att förklara och nästan omöjlig att fira, eftersom beviset på dess framgång är en frånvaro. Det finns ingen gravsten för bra underkläder. Det finns bara det tysta fakta att du en morgon tog på dig något och sedan, några timmar senare, insåg att du inte hade tänkt på det en enda gång.

Jag tror inte att de flesta människor gynnas av att tillbringa fjorton år av sina liv på underkläder. Jag tror inte att någon gör det. Men jag tror att det är värt att lägga märke till vilka av de saker du tar på dig på morgonen som fungerar för dig och vilka som, minut för minut, skriver en liten röd markering på din kropp.

Alla spår är inte värda att lämna.

Ibland är den högsta formen av kvalitet den som vägrar att skriva under med sitt namn.